Varför kan du inte vara ärlig?
Dagen har varit minst sakt konstig. Har mått rätt dåligt och Tänkt väldigt mycket.
Jag tror att jag målar upp för mycket och hoppas och tror innan jag vet. Jag trodde att allt skulle bli så perfekt och att jag skulle få en pojkvän och vara kär, ja att mitt liv skulle bli förändrat, att jag skulle börja leva på riktigt!.. Målade upp drömmar och trodde att allt skulle slå in perfekt. Jag låter nog negativ nu men.
Kan inte riktigt visa vem jag är, rädd för att bli sårad, avvisad, ogillad, därför blir jag tyst inför dig. Är rädd att vara fel. Varför kan jag inte vara den jag är och stå upp för det? Så jäkla svårt ibland.
Har dock blivit bättre att inte ta åt mig och fått bättre självkänsla, ser att jag är värd att behandlas som alla andra. Förrut kunde jag tillåta att andra kränkte mig men inte nu längre, nu jävar! Har egentligen kommit en bit på att lära känna mig själv men har fortfarande en bit kvar.
Jag hoppas fortfarande på dig, men nu känns du annorlunda. Innan var du en annan person. Saknar den!!! Hoppas du öppnar dig och att jag kan få hålla om dig igen! Tycker om dig men är dålig på att visa det som faan... Önskar jag gjort allt annorlunda. Hoppas du inte gett upp.
Varför ska man bli så besviken? kan han inte bara vara ärlig ist och säga att han inte är intresserad av mig längre istället för att låtsas eller ge lite hopp till något som kanske(?) inte kommer hända.
Men under kan dock ske.
Jag tror att jag målar upp för mycket och hoppas och tror innan jag vet. Jag trodde att allt skulle bli så perfekt och att jag skulle få en pojkvän och vara kär, ja att mitt liv skulle bli förändrat, att jag skulle börja leva på riktigt!.. Målade upp drömmar och trodde att allt skulle slå in perfekt. Jag låter nog negativ nu men.
Kan inte riktigt visa vem jag är, rädd för att bli sårad, avvisad, ogillad, därför blir jag tyst inför dig. Är rädd att vara fel. Varför kan jag inte vara den jag är och stå upp för det? Så jäkla svårt ibland.
Har dock blivit bättre att inte ta åt mig och fått bättre självkänsla, ser att jag är värd att behandlas som alla andra. Förrut kunde jag tillåta att andra kränkte mig men inte nu längre, nu jävar! Har egentligen kommit en bit på att lära känna mig själv men har fortfarande en bit kvar.
Jag hoppas fortfarande på dig, men nu känns du annorlunda. Innan var du en annan person. Saknar den!!! Hoppas du öppnar dig och att jag kan få hålla om dig igen! Tycker om dig men är dålig på att visa det som faan... Önskar jag gjort allt annorlunda. Hoppas du inte gett upp.
Varför ska man bli så besviken? kan han inte bara vara ärlig ist och säga att han inte är intresserad av mig längre istället för att låtsas eller ge lite hopp till något som kanske(?) inte kommer hända.
Men under kan dock ske.
Kommentarer
Trackback
