Varför kan du inte vara ärlig?
Dagen har varit minst sakt konstig. Har mått rätt dåligt och Tänkt väldigt mycket.
Jag tror att jag målar upp för mycket och hoppas och tror innan jag vet. Jag trodde att allt skulle bli så perfekt och att jag skulle få en pojkvän och vara kär, ja att mitt liv skulle bli förändrat, att jag skulle börja leva på riktigt!.. Målade upp drömmar och trodde att allt skulle slå in perfekt. Jag låter nog negativ nu men.
Kan inte riktigt visa vem jag är, rädd för att bli sårad, avvisad, ogillad, därför blir jag tyst inför dig. Är rädd att vara fel. Varför kan jag inte vara den jag är och stå upp för det? Så jäkla svårt ibland.
Har dock blivit bättre att inte ta åt mig och fått bättre självkänsla, ser att jag är värd att behandlas som alla andra. Förrut kunde jag tillåta att andra kränkte mig men inte nu längre, nu jävar! Har egentligen kommit en bit på att lära känna mig själv men har fortfarande en bit kvar.
Jag hoppas fortfarande på dig, men nu känns du annorlunda. Innan var du en annan person. Saknar den!!! Hoppas du öppnar dig och att jag kan få hålla om dig igen! Tycker om dig men är dålig på att visa det som faan... Önskar jag gjort allt annorlunda. Hoppas du inte gett upp.
Varför ska man bli så besviken? kan han inte bara vara ärlig ist och säga att han inte är intresserad av mig längre istället för att låtsas eller ge lite hopp till något som kanske(?) inte kommer hända.
Men under kan dock ske.
Jag tror att jag målar upp för mycket och hoppas och tror innan jag vet. Jag trodde att allt skulle bli så perfekt och att jag skulle få en pojkvän och vara kär, ja att mitt liv skulle bli förändrat, att jag skulle börja leva på riktigt!.. Målade upp drömmar och trodde att allt skulle slå in perfekt. Jag låter nog negativ nu men.
Kan inte riktigt visa vem jag är, rädd för att bli sårad, avvisad, ogillad, därför blir jag tyst inför dig. Är rädd att vara fel. Varför kan jag inte vara den jag är och stå upp för det? Så jäkla svårt ibland.
Har dock blivit bättre att inte ta åt mig och fått bättre självkänsla, ser att jag är värd att behandlas som alla andra. Förrut kunde jag tillåta att andra kränkte mig men inte nu längre, nu jävar! Har egentligen kommit en bit på att lära känna mig själv men har fortfarande en bit kvar.
Jag hoppas fortfarande på dig, men nu känns du annorlunda. Innan var du en annan person. Saknar den!!! Hoppas du öppnar dig och att jag kan få hålla om dig igen! Tycker om dig men är dålig på att visa det som faan... Önskar jag gjort allt annorlunda. Hoppas du inte gett upp.
Varför ska man bli så besviken? kan han inte bara vara ärlig ist och säga att han inte är intresserad av mig längre istället för att låtsas eller ge lite hopp till något som kanske(?) inte kommer hända.
Men under kan dock ske.
Vet inte vad kärlek är.
Kärlek...
Jag har blivit kluven på mitten känns det som. Jag har börjat prata med en fin kille. Bara i ca en vecka via msn och sms , sedan telefon och nu träffade jag honom igår och idag. Jag tänker på honom ofta, kan inte sova ibland för jag tänker på honom. Tänker inte bara på honom utan också hur mitt liv kanske kommer förrändras med en kille i det. Till det bättre såklart (Y)
Igår när jag träffade honom var bara en snabbis men jag blev vääldigt positivt överraskad. Vi pratade på lite granna, och situationen var inte så laddad direkt. Han var fin och det berättade jag för honom och fick fina sms tillbaka. + glad ända in i skälen.
Men idag när jag for till honom och hälsade på blev det lite pinsamt, vi båda blev lite tysta och visste inte riktigt hur vi skulle börja prata med varrandra, och nu vet jag inte hur jag tycker längre. Kluven på mitten som sakt. Vi höll om varandra och det kändes bra faktiskt, även kyssarna var inte alls svårt som jag hade trott, mysigt ^^ sedan vet jag inte riktigt hans avsikter , ska inte skriva ner allt här men jag vet iallafall vad som jag vill och vart jag står, kommer inte förändras. Jag är kluven och jag vet inte vad jag tycker om honom, kanske har gått fram för fort? Tror jag ska vänta ett tag och tänka , tänka och åter tänka. Sedan vet jag inte vad han tycker om mig, det är en fråga. Hoppas på att han svarar den frågan snart.
Jag har blivit kluven på mitten känns det som. Jag har börjat prata med en fin kille. Bara i ca en vecka via msn och sms , sedan telefon och nu träffade jag honom igår och idag. Jag tänker på honom ofta, kan inte sova ibland för jag tänker på honom. Tänker inte bara på honom utan också hur mitt liv kanske kommer förrändras med en kille i det. Till det bättre såklart (Y)
Igår när jag träffade honom var bara en snabbis men jag blev vääldigt positivt överraskad. Vi pratade på lite granna, och situationen var inte så laddad direkt. Han var fin och det berättade jag för honom och fick fina sms tillbaka. + glad ända in i skälen.
Men idag när jag for till honom och hälsade på blev det lite pinsamt, vi båda blev lite tysta och visste inte riktigt hur vi skulle börja prata med varrandra, och nu vet jag inte hur jag tycker längre. Kluven på mitten som sakt. Vi höll om varandra och det kändes bra faktiskt, även kyssarna var inte alls svårt som jag hade trott, mysigt ^^ sedan vet jag inte riktigt hans avsikter , ska inte skriva ner allt här men jag vet iallafall vad som jag vill och vart jag står, kommer inte förändras. Jag är kluven och jag vet inte vad jag tycker om honom, kanske har gått fram för fort? Tror jag ska vänta ett tag och tänka , tänka och åter tänka. Sedan vet jag inte vad han tycker om mig, det är en fråga. Hoppas på att han svarar den frågan snart.
